Ibland får jag en känsla, som inte är som alla andra känslor. Den är obeskrivlig. Men närvarande. Påtryckande. Skavande. Irriterande och den kommer utan förvarning. Jag blir då oerhört rastlös och det bara kryllar i hela kroppen. Samtidigt som jag bara känner nej. Nej, det är ingen mening. Nej, det är inte roligt. Nej, jag vill inte. Kastas mellan hopp och förtvivlan med instinkten av att det här bara är ännu en sådan där känsla. Den kommer, den stannar ett tag, den går. Den lämnar spår efter sig, men glöms snabbt bort.  För att på nytt bli lika överraskande nästa gång den kommer. Känslan. 

"Jag är inte så snygg... Så jag kan inte förvänta mig så mycket, eller ha för höga krav..!" 

Är detta ett vanligt förekommande tänk hos många människor? Jag vet inte, men jag vet att det förekommer. Och jag är rent ut sagt allergisk mot det! Kan inte jag, som alla andra, få ha vilka krav jag vill på hur min pojk/flickvän ska se ut och vara?!

"Jag ser mindre bra ut än han/henne", "Hon/han spelar i en annan liga", "Hon/han är för snygg för mig". Enligt vem? Vem bestämer det? Och varför vill man sänka sigsjälv på det viset? Och ordet snygg. Vad är det? Vad är snyggt? Hur ser man ut om man är snygg? Och hur ser man då isf ut om man är ful? Det ska väl ändå inte behöva finnas någon förbestämd mall för detta? Vi är olika, vi ser olika, vi agerar olika och vi gillar olika. Så just såna uttryck som att "nej, det är ingen idé för han/hon är för snygg" borde inte behöva finnas. Tänk om den du tycker är snygg men inte vågar prata med, tycker likadant om dig? Jag ser även uttryck som "utsidan ger insidan en chans" ganska ofta. Men finns det något som heter att insidan kan ge utsidan en chans? Och egentligen, varför ska det ges chanser beroende på dessa ting? Är vi inta alla överens om att det till slut ändå är en blandning som avgör, tillsammans som en fin kombination av allt. Inre, yttre, värderingar, åsikter, personlighet osv. Det är så olika vad vi attraheras av. 

Och detta poängsystem där man ska sätta betyg på en människas snygghet. Vem har rätten att bestämma det? Vem har rätten att poängge en annan människas utseende? Ett utseende vi blivit genetiskt tilldelat och inte kunnat bestämma själva. Va stolt för den du är och hur du ser ut. Om det sedan inte passar alla, låt det förbli deras bekymmer!

Jag borde verkligen inte klaga. Och egentligen har jag inget att klaga över. När jag nu tänker tillbaka på sommaren känner jag mig allt annat än tom. Denna sommar har än en gång varit så underbart bra. Jag har åter igen fått jobba som regiassistent (bland mycket annat). I år till Ygnve Dahlberg vilket har varit det mest lärorika någonsin. Allt jag lärt mig denna sommar om mig själv skulle annars ha tagit flera år, ja, om jag ens hade kommit underfund med det jag nu vet alls. Om ord kunde beskriva känslan skulle jag ha gjort det. Men det måste upplevas. Att beskriva teater för någon oinvigd är som att försöka få ett spädbarn att förstå bibeln. Det tar sin tid! Det här med att arbeta med och i en ensemble med olika individer, olika behov och olika sätt att fungera är något av en konst. Det är inte alla som klarar av det, men jag älskar det! Kort sagt, sommaren 2013 blir en sommar jag kommer att se tillbaka på, gå tillbaka till och minnas allt jag lärde mig. 

"När dom tror att det är dom som bestämer, fast det egentligen blir precis så som du vill ha det, det är då du har lyckats"

Tack!

Jag får inte ur mig något vettigt. Det är tomt. Som ett blankt papper. Ett papper fullt med betydelselösa ord och svårläst. Känslolöst. Ensam mitt i ett hav av människor. Mitt emallan något stort. Det som varit och det som kommer. 

Det borde vara tvärtom. 

Men vad är det? Vad är det att må bra? Lite sådär mittemellan dåligt och lycklig. Bra, ett ljummet svar som var och en använder nästan dagligen för att svara på frågan "hur mår du?". Automatiskt svarar vi "bra" utan att kanske tänka på vad det är för något. Mår vi verkligen bra? Jag gör själv samma sak. "Det är bra". Just idag fick jag motfrågan, "Vad är det då?" Och helt ärligt så hade jag inget bra svar på det. Det är varken dåligt, ledsamt, bottenlöst och värdelöst eller överlyckligt, glatt och uppåt. Det är bra. Det kunde ha varit sämre, och det kunde ha varit bättre. 

När andra påpekar hur man uttrycker sig blir man med ens medveten om ords betydelse och min hjärna börjar genast tänka på andra ord. Hur man uttrycker sig i dagligt tal är hur andra uppfattar en.Förutom dom som ser på en utan att man behöver säga något. Eller ser igenom en även om säger att det är bra. Dom är uppskattade, för dom behöver man inte vara ytlig och bara säga att det är bra. Man kan säga hur det verkligen är till dom. Vare sig hur man mår. 

Det finns vissa värdegrunder, värdegrunder som man bygger upp under de år man lever. Dom ändras och mognar och någonstans på vägen tycks man vara vuxen. Men att vara vuxen har både sina för- och nackdelar. Man kan inte skylla på någon annan utan man får stå för sina egna handlingar, man måste ta sitt eget ansvar, man förväntas göra mogna beslut och konsten att prata borde vid det här laget vara välutvecklat...

Men vad är det då som gör att somliga saknar detta? Vad är det som gör att man låter någon annan skriva manuset till ens liv och regisserar det efter sitt eget tycke, utan att ta hänsyn till andra? När kan man låta någon annan styra över ens handligar och hur resonerar man då? 

Att såra någon är en sak, men att totalt svartmåla en människa och se ner på den så totalt är för mig oförståeligt. Det man gör i handlingar återspeglas i ord, dock egenkomponerade och utan någon sann grund att stå på. Ord tas ur tomma intet och det vrids och förvrängs längsmed vägen tills det till slut bara framstår som något tomt som inte betyder något men sårar desto mer.

Det drabbar inte en person, eller två, det drabbar flera stycken. Jag har varit ledsen, arg, förtvivlad, arg igen, besviken, mera ledsen och ännu mera arg! Det tynger mig att behöva se någon falla från toppen till botten på bara några timmar och inte få en ärlig chans.

Jag undrar när denna värld ska vakna och inse vad som sker.

Min hund, min älskade Steira, har idag varit till veterinären för första gången pga att något är fel. Hon har under några dagar inte stått på ett av bakbenen och tillslut ringde jag en veterinär som började prata om korsbandsskador och operationer hit och dit. Kan man då undgå att bli orolig? Nej! Så idag bar det iväg in till Östersund och efter en noggrann undersökning där veterinären sträckte ut benet och böjde det i vinklar jag inte trode va möjligt konstaterade hon att dom va tvugna att röntga eftersom Steira reagerade när hon tryckte på höften. Och med tanke på den energinivå min hund besitter så va en lugnande spruta nödvändig! Medans jag hade Steiras sovade huvud i min famn va det 1000 tankar som for genom huvudet, vad kunde det vara för fel på min lilla skrutt?

In på röntgen, ta bilder, tillbaka, vänta, få besked om att dom måste ta fler bilder för det syntes något som va lite konstigt... Ännu fler tankar och ännu mer orolig blev jag! Vad hade dom nu sett? In igen, ta bilder, höra hur 3 st stå och fundera över om det räckte med dom bilderna, tillbaka, få ett nytt besked: en trolig muskelbristning! Lättnaden va och är total!! Hon ska vara lugn i 2 veckor, äta antibiotika i 10 dagar och sen ska det förhoppningsvis vara bra! Jag är så oerhört glad över att det inte va något värre!

Vi gillar olika. Så är det bara. Men varför gillar vi det vi gillar? Och tvärtom, varför gillar vi inte det vi inte gillar? Varför gillar jag en sorts musik och min pappa en annan sort? Fast ändå brukar vi kunna mötas nånstanns eftersom jag alltid har växt upp med att få höra på det han gillar. Kanske har det format mig lite? Samma sak med mamma såklart. Arv och miljö spelar väl in på det mesta som är jag. Sen hur jag har formats som person, och vad som har format mig. Samma sak är det med allt. Varför tycker vi som vi gör? Och tycker vi saker om allt? Eller finns det något som vi står helt blanka inför?

"Det är inte svaren som är det intressanta, det är frågorna..."