Vi vill ha; Allt! Allt nytt, det vill vi ha. Den senaste teknologin, de nyaste kläderna, de hippaste skorna och framför allt vill vi ha det där perfekta. Det som till ytan inte går att ta på, utan det som bara är. Träning, vänner, fika, mat, nyttigt, fettfritt, dieter. Trender inom allt. Vi vill ha det. Och vi styr det. Vi som konsumenter styr vad producenterna matar ut, lika mycket som det är producenterna som skapar vårat habegär genom att hela tiden förnya, förbättra och utveckla. Innan touchtelefonen fanns, var det inget habegär på den. Enkelt! Hur ska det kunna finnas ett habegär på något som inte finns?! Men nu finns den, som så mycket annat som vi vill ha. Och det, mina vänner, skapar ångest. Det skapar ångest hos de som vill ha det senaste men inte kan få det. Ångest som är så fruktansvärt onödig. Jag skulle påstå att detta habegär rent utav skapar även mobbning i viss grad. Har du inte det senaste i skolan blir du ett ofrivilligt offer. Det skapar också ångest. Detta habegär syns mer och mer i tidiga åldar. En 3-åring idag kanske inte vill ha det senaste inom modet (det är det föräldrarna som vill att barnet i fråga ska ha), däremot leksaker! Och, inte minst av allt; I. Allt med ett "I" framför. Iphone, Ipad, Ipod, Imac osv. Jag dömer ingen som har detta. Men jag ser hur det påverkar. Och jag ser hur det skapar, just det, ångest. 

Shape up! Här får man gå runt på gator som är lika hala som såpa på ett nypolerat golv! Det är med livet som insatts man tar sig till och från sitt hem och sin arbetsplats, skola eller annan destination. Är det meningen att jag ska kunna stå och spegla mig i trottoaren för att isen är så spegelblank? De stakars gruskorn som ligger där är endast en falsk trygghet, dom ligger nämligen under isen. Slappnar du av för en hundradels sekund ligger du där med bryten lårbenshals. Men det kanske är vad Östersunds kommun vill?! Att man på de redan fulla avdelningarna på sjukhuset ska få några fler att göra plats åt. I sådana fall har dom lyckats! Om inte statistiken för benbrott stiger under dessa dagar, är det för att folk köper broddar. Bra för den industrin kanske, men är det verkligen meningen att man ska behöva göra det bara för att inte behöva slå ihjäl sig så fort man sätter foten utanför dörrarna?

Jag är lite av en sportnörd. Främst när det gäller längdskidåkning! Jag la själv ner tankar på en karriär i en väldigt tidig ålder, frågan är om jag ens haft några sådana tankar. Jag väljer att i stället glädjas med andra. Sitta hemma framför tv:n och skrika mig hes, även om dom inte hör mig. När det gäller Svenska framgångar har det även en förmåga att komma en tår eller två och jag känner på något konstigt sätt en oerhörd stolthet, även om jag är rätt långt från deras värld. De Olympiska spelen är nu över för den här gången, fyra år till nästa (förhoppningsvis) glädjeyra. Och vilket OS det blev för Svensk del. I alla fall för just längdåkarna. Hela 11 medaljer lyckades dom samla på sig, varav två guld, varav ett var helt makalöst. Charlotte Kalla, vilken kvinna, viken idrottare, och vilken stenhård vilja hon har! Jag ger det Svenska längdlandslaget, ledare, vallare och alla andra runt omkring ett MVG för deras insats! Trots fall, 25 sekunder tappade, en skida som lossnar och en svajande uppladdnig för några med sjukdom och tragiska händelser,  så lyckades de alla över förväntan! 

Även curlingherrarna och damerna, Anna Holmlund och hockeylandslaget tog medaljer. Inga guld, men en medalj är en medalj! Tråkigt nog avslutades det hela med en "doping"skandal för Sverige. Den enda skandalen i det samanhanget är SOK och Arne Ljungqvist. Inte Nicklas Bäckström! 

Ett favoritcitat från tävlingarna kom från Drottningen: Jag är alldeles döv, Kungen skrek så mycket". Hon ska vara glad att hon inte stod brevid mig!