Jag kan som inte riktigt förklara vad det är, det där djävlar anamma, mer än att det är en egenskap och att jag till viss del har den. Det har även båda mina föräldrar (till stor del), så konstigt vore väl om jag skulle blivit helt utan. Närmast kanske man kan likna det med att vara envis, handlingskraftig och att man inte accepterar allt möjligt. Man är inte rädd för att säga till eller ta saker i egna händer vilket både min mamma och pappa visat prov på de senaste dagarna. Ja även jag då, (till viss del).

När man ringer till en hälsocentral för att man har gått med besvär i snart en vecka utan tillstymmelse till bättring förväntar man sig att de ska vara hjälpsamma och komma med en lösning, vilket skedde (efter att vi varit envisa och tagit saken i egna händer). Men igår, innan mina föräldrar gjort något alls, ringde jag och hamnade i en telefonkö. Plats tre, plats två och efter bara 10 minuter plats 1. Men där förblev jag i mer än 30 minuter... Hade det hängt sig? Vart tog människan vägen när det blev min tur? Jag blev tvungen att lägga på för att hinna ta mig till skolan. När jag lagt på tog mamma vid, hon hamnade också i kö men knappade in att de skulle ringa upp och nu började väntan. (Dom ringe upp klockan tio över 8 imorrse...) 

Min mamma som är väldigt handligskraftig och undrade vad det var frågan om åkte själv ner på hälsocentralen mer eller mindre irriterad, där fick hon veta att det bara fanns en sköterska på plats som kunde svara i telefon, idag skulle det inte finnas någon alls. Vad gör man? Jo, där kommer min pappa in i bilden, även han väldigt handligskraftig och inte den som ger sig (djävlar anamma). Han skriver ett blogginlägg som han sedan även skickar till landstinget (http://blogg.op.se/gammaltochnytt/2014/10/08/1187/) där han ifrågasätter hela det här spektaklet. Själv ringer jag 1177 eftersom mina besvär tilltar och de blir alldeles förskräckta när jag berättar om situationen som råder på hälsocentarlen här hemma. Men vad ska de göra? Råda mig att vänta tills imorron (idag) eller akuten. Jag bestämmer mig för att vänta. 1177 säger åt mig att ta med en burk vars innehåll labb får ta sig en titt på (ett urinprov alltså) så fort de öppnar idag. Sagt och gjort, nu är det upp till mig att vara den handligskraftiga av oss om jag ska få någon hjälp. Jag kommer dit till kl 8.00 då de öppnar, 10 minuter senare sitter jag inne på labb där jag lämnar min glasburk och bara någon minut senare får jag komma in till en sköterska som meddelar att hon ska prata med en läkare och sedan ringa upp. Tjugo i tio ringer mobilen "läkaren har skrivit ut penicillin till dig som finns att hämta ut på apoteket".

Tack! Äntligen! Det var väl inte så svårt!? Men ska det verkligen krävas detta engagmang för att det ska hända något? Tänk på de som inte har djävlar anamma eller någon anhörig med den egenskapen. Hur gör dom? Nu fick jag medicin tack vare av att både jag, mamma och pappa va envisa, handligskraftiga och besatt denna fina egenskap!

Jag förstår att de som är på plats inte kan ta på sig allt ansvar för att det ser ut såhär, de gör förmodligen så gott de kan. Men det måste väl ändå finnas en ledning? En chef? Vart är strukturen? Får det ens vara såhär? Att man som drabbad inte kan nå sin hälsocentral? Chefen, som min mamma ville prata med igår, fanns inte ens på plats för att reda ut eländet! 

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Sommaren 2010 var första gången jag träffade denna kvinna. Jag skulle jobba tillsammans med henne och resten av ensemblen i "En midsommarnattsdröm" som sattes upp vid Döda Fallets vridläktare. Där och då visste jag inte så mycket om henne, jag var in...

Jag får panik! En känsla som kommer krypande i hela kroppen och den är så påtaglig. Jag vet varför den kommer. Det är på grund av alla dessa begrepp, räkneövningar och uppställningar till höger och vänster. Säkergetsmarginal, volym, absoluttal, kriti...

Jag har länge tänkt, och funderat, och vridit och vänt, och tänkt lite till på vart jag ska börja. Det har hänt så mycket. Jag har varit med om en jordbävning flera hundra mil hemifrån, jag har gjort det jag lovade migsjälv och en av mina bästa vänne...

"En hiskelig värk, går ej över ån efter vatten, nej ta inget för givet, jag har timmer i överflöd". Sångerna, texterna, upprepningarna, allt ligger det där och spinner runt i huvudet när jag ska sova. Den ena sången avlöser den andra och det går som ...

Ni vet han jag skrev om förut, Vildhussen. Han har fått en hel teaterföreställning skriven om sig! Det är inte så illa inte, och långt ifrån något som alla får. Han var ju rätt speciell ändå, den där Magnus Huss, så det är väl med all rätt det spelas...