Sommaren 2010 var första gången jag träffade denna kvinna. Jag skulle jobba tillsammans med henne och resten av ensemblen i "En midsommarnattsdröm" som sattes upp vid Döda Fallets vridläktare. Där och då visste jag inte så mycket om henne, jag var inte påläst inom teater och jag gjorde mig för övrigt inte den ansträngningen heller. Hon var väl bara en vanlig människa hon också? 

Tre år senare efter att ha arbetat med henne under tre sommrar, visste jag vem hon var. Hon var Kim Anderzon, en helt vanlig människa. Men som med alla människor är var och en speciell och så var också fallet med Kim. Jag kan ärligt säga att hon var inte helt lätt att arbeta med alla gånger. Detta för att hon visste vad hon ville, hon var envis och hon ville stå på scenen hellre än att komma av den fort. Inget fel i det, det var bara så hon var. 

Att skådespelare kan bete sig som smärre divor och tro att allt kretsar kring dom har jag varit med om, dock inte med Kim. Inte på det sättet. Hon hade en respekt och ödmjukhet mot naturen vi befann oss i, hon tog sig tid att prata utan att himla med ögonen och hon brydde sig om. Det är utifrån mina erfarenheter med henne jag skriver, inte utifrån någon annans. Hur andra uppfattade henne får stå för dom. Jag är glad att jag fick chansen att lära känna och jobba med henne i dessa tre somrar. Jag lärde mig mycket om migsjälv och bemötandet gentemot andra människor. 

Kim är nu på en plats där bara änglarna bor, där finns ingen smärta. Vi ses där när det är min tur.

- Sov gott och vila i frid, Kim Anderzon! 

Jag får panik! En känsla som kommer krypande i hela kroppen och den är så påtaglig. Jag vet varför den kommer. Det är på grund av alla dessa begrepp, räkneövningar och uppställningar till höger och vänster. Säkergetsmarginal, volym, absoluttal, kritisk intäckt och faktisk intäckt,, täckningsbidrag, totalanalys med mera med mera. Det blir bara ett enda stort kaos i hjärnan! Vilken modell ska jag använda vid vilken uträkning? Det hjälper inte ens att kolla i facit eftersom dom inte skriver ut hela räkneprocessen utan antar att man ska fatta från vart summan 200 kommer. Och läraren sen. Mellan alla hennes eehm, uhm, hmm, och alla andra tveksamma läten står hon och säger "det här är enkelt, det här ska ni kunna, när ni ser det här ska ni bara automatiskt tänka normalmetoden" osv. HUR SKA VI VETA DET OM VI ALDRIG LÄST FÖRETAGSEKONOMI FÖRUT????? Jag har aldrig varit någon höjdare i matte och än sämre känner jag mig nu när jag ser omtenta efter omtenta framför mig tills jag är 35 och har blivit kvar i något hörn bland Miuns tentasalar täckt av damm, redo att plockas fram när tentan kommer för trehundrasjutioelfte gången i mitt liv.   

Jag kan som inte riktigt förklara vad det är, det där djävlar anamma, mer än att det är en egenskap och att jag till viss del har den. Det har även båda mina föräldrar (till stor del), så konstigt vore väl om jag skulle blivit helt utan. Närmast kanske man kan likna det med att vara envis, handlingskraftig och att man inte accepterar allt möjligt. Man är inte rädd för att säga till eller ta saker i egna händer vilket både min mamma och pappa visat prov på de senaste dagarna. Ja även jag då, (till viss del).

När man ringer till en hälsocentral för att man har gått med besvär i snart en vecka utan tillstymmelse till bättring förväntar man sig att de ska vara hjälpsamma och komma med en lösning, vilket skedde (efter att vi varit envisa och tagit saken i egna händer). Men igår, innan mina föräldrar gjort något alls, ringde jag och hamnade i en telefonkö. Plats tre, plats två och efter bara 10 minuter plats 1. Men där förblev jag i mer än 30 minuter... Hade det hängt sig? Vart tog människan vägen när det blev min tur? Jag blev tvungen att lägga på för att hinna ta mig till skolan. När jag lagt på tog mamma vid, hon hamnade också i kö men knappade in att de skulle ringa upp och nu började väntan. (Dom ringe upp klockan tio över 8 imorrse...) 

Min mamma som är väldigt handligskraftig och undrade vad det var frågan om åkte själv ner på hälsocentralen mer eller mindre irriterad, där fick hon veta att det bara fanns en sköterska på plats som kunde svara i telefon, idag skulle det inte finnas någon alls. Vad gör man? Jo, där kommer min pappa in i bilden, även han väldigt handligskraftig och inte den som ger sig (djävlar anamma). Han skriver ett blogginlägg som han sedan även skickar till landstinget (http://blogg.op.se/gammaltochnytt/2014/10/08/1187/) där han ifrågasätter hela det här spektaklet. Själv ringer jag 1177 eftersom mina besvär tilltar och de blir alldeles förskräckta när jag berättar om situationen som råder på hälsocentarlen här hemma. Men vad ska de göra? Råda mig att vänta tills imorron (idag) eller akuten. Jag bestämmer mig för att vänta. 1177 säger åt mig att ta med en burk vars innehåll labb får ta sig en titt på (ett urinprov alltså) så fort de öppnar idag. Sagt och gjort, nu är det upp till mig att vara den handligskraftiga av oss om jag ska få någon hjälp. Jag kommer dit till kl 8.00 då de öppnar, 10 minuter senare sitter jag inne på labb där jag lämnar min glasburk och bara någon minut senare får jag komma in till en sköterska som meddelar att hon ska prata med en läkare och sedan ringa upp. Tjugo i tio ringer mobilen "läkaren har skrivit ut penicillin till dig som finns att hämta ut på apoteket".

Tack! Äntligen! Det var väl inte så svårt!? Men ska det verkligen krävas detta engagmang för att det ska hända något? Tänk på de som inte har djävlar anamma eller någon anhörig med den egenskapen. Hur gör dom? Nu fick jag medicin tack vare av att både jag, mamma och pappa va envisa, handligskraftiga och besatt denna fina egenskap!

Jag förstår att de som är på plats inte kan ta på sig allt ansvar för att det ser ut såhär, de gör förmodligen så gott de kan. Men det måste väl ändå finnas en ledning? En chef? Vart är strukturen? Får det ens vara såhär? Att man som drabbad inte kan nå sin hälsocentral? Chefen, som min mamma ville prata med igår, fanns inte ens på plats för att reda ut eländet!