Yttrandefrihet är något vi har. Däremot nedtryckningsfrihet, mobbningsfrihet och frihet att rikta hat mot andra personer är något vi inte har, men som finns. Det sprider sig som en löpeld framför allt på sociala medier. Det är idag väldigt enkelt att genom ord trycka ner någon annan, orsaka stor skada och själv komma undan. Till vilket pris? Att själv få gotta sig i att man skrämmer andra och får dom att må dåligt. Människor man inte känner, hur kan man ha ett sådant hat mot dom? Och hur kan en hel grupp bildas som har samma åsikter om en människa de aldrig sett? Gruppdynamiken är i det här syftet inget positivt eftersom man sporrar varandra till handligar som inte är godtagbart. När de blir påkomna och det uppmärksammas i media så är det plötsligt de som hatat det är synd om. Dubbelmoral om något! Så i vems ansvar ligger det att motarbeta detta fenomen? Ska mna ha rätt att utrycka vad som hellst vart som hellst? Nej, jag tycker inte det! Många människor lider i det tysta på grund av kränkningar och det finns i alla åldrar, vuxna som barn blir utsatta för det. Oavsett ålder är det lika illa. Ni som känner att ni måste få ur er detta hat, för att få bekräftelse och för att bli sedda, finns det verkligen ingen annan väg? De som hatar gör större skada än vad de själva vet om och en vacker dag kommer det slå tillbaka på dom. Jag hoppas verkligen att de som hatar, hotar och förstör tar sitt förnuft till fånga och inser vilket oacceptabelt beteende det är och att dom får stå till svars för det dom orsakat. 

"Skinny leg" eller "slim fit" är, om man får tro de flesta klädesbutiker, så som man ska se ut. Man ska vara skinny eller slim för det är bara sådana modeller som finns på jeans. 8 av 10 jeansmodeller har endera ordet skinny eller slim som beskrivning till hur passformen är, och vilka budskap sänder det ut? Vilka krav ställer det på oss om hur vi bör se ut för att kunna införskaffa ett par hederliga jeans? Jag blir minst sagt irriterad över denna industri. Det är dom som lägger grunden och skapar ideal för hur man ska se ut idag. Rent genetiskt är det inte allt för ovanligt att man som tjej har både höfter och rumpa- så kallade former på sin kropp. Men när jag ser hur de där formerna försvinner på unga kvinnor och hur man i allt tidigare åldrar införskaffar status genom att ha en sådan liten storlek som möjligt är det inte så konstigt att tillverkarna fortsätter priducera i samma stil, det ger ju uppenbarligen avkastning. Jag skulle tro att på grund av dessa rent ut sagt sjuka ideal mår många sämre än vad de egentligen skulle behöva göra idag. Vad som är "normalt" går inte att säga, jag anser att det är högst individuellt eftersom alla har olika förutsättningar redan från grunden. Men jag anser däremot att man, oavsett figur, ska kunna gå in i en affär och hitta ett par jeans som inte är varken skinny eller slim, men för den sakens skull inte vara mindre snygga eller genomtänka heller.

Stjärnor. Rymden. Universum. Det bara finns där. Det finns och det skapar ett lugn hos mig när jag kan se det. En stjärnklar kväll, lite kyligt, och helt tyst. Att bara få ligga på marken och titta upp på alla dessa små lampor som alltid finns där. Ett lugn, en rofylld värme och en total tystnad som fyller mig till max. Allt annat försvinner när jag får ligga där och bara titta. Ikväll gjorde jag det. Äntligen, som jag har längtat på att just den där mörka natten ska visa sina 1000 små underverk. Det krävs en gnutta självinsikt för att förstå det hela. När jag ligger där, helt ensam, är det jag i en avskalad, osminkad verision. Djupa andetag som för in den friska, rena luften och ut med den gamla. Det är den jag är.

Ja, så är det...

Du är så duktig. Du är så bra. Alla har vi säkert fått höra dessa ord någon någon gång. Som ett beskrivande hjälpmede till vad vi är. Men vad är det egentligen? Vad innebär det att vara duktig? Eller bra? Jag vet hur det är att vara glad, det är en känsla som jag kan förmedla. Men jag vet inte hur jag ska vara för att vara bra. "Jag är en bra tjej",hur är man då? De tre första synonymerna till bra är "gott", "fint", och "prima". Alltså inget man direkt kan vara. Samma sak är det med ordet duktig där synonymerna är "bra", "skicklig" och "kapabel". Dessa ord sätter en stämpel på hur vi förväntas vara och det kan ge oss en negativ känsla. Även om den som säger det till oss mest troligt gör det i all välmening. 

Jag är inte duktig. Och jag är inte bra. Jag är jag, på riktigt, utan att låtsas någonting annat. Jag har fler än en sida som jag visar beroende på situation, men det är fortfarande mitt sanna jag. Och jag vill inte vara någon annan. Jag har fått hört dessa ord, att jag är duktig, att jag är bra, men jag kan fortfarande inte relatera till vad det innebär.  

Inspiration kan vi få från andra och implementera på oss själva. Bara vi behåller äktheten i vem vi faktiskt är. 

Det är du som bestämmer över ditt liv, även om det inte alltid känns så. Ibland kanske det känns som att avgrunden är nära och att du inte har någon kontroll över situationen. Det är då också svårt att se vad meningen med livet skulle kunna vara. Jag tror ingen väljer att frivilligt ha det stressigt, kravfyllt, fullt av måsten och begär, negativitet och prestationsångest i vardagen. Men många har det så. Varför? För dom tar inte tag i situationen och ser på det som är viktigast: Att man mår bra. För hur många krav du än har på dig och hur mycket du än försöker vara alla till lags, så är det ingen som kommer tacka dig i slutändan när du ligger där helt trasig och utbränd. Jag lever inte upp till min mening med livet varje dag, men jag har den alltid med mig. Jag är inte alltid på topp och jag tillåter mig att vara på botten en dag eller två. Det kan behövas ibland. Men när jag väl lever ut min mening, gör jag det fullt ut. Och det är inte avncerat. Det enda som krävs är jag. Jag och det som naturligt finns runt omkring mig och som jag håller väldigt kärt. Nämligen mitt berg. Det kan i ord vara svårt att beskriva den där känslan som infinner sig när jag sätter min fot där. Men att bara få vara är en frigörande, läkande och stärkande känsla som fyller kroppen. Att få sitta där och blicka ut över indalsälven tillsammans med min otroligt fina fyrbenta vän och ständiga följeslagare är som balsam för själen. Det kanske låter en aning klyschigt, men då får det göra det. För det är min mening med livet och ingen annan kan ta ifrån mig det. Oavsett åsikt. 

Ja tack, men bara om du besitter kompetensen!

För någon vecka sedan råkade jag bränna mig på ovansidan av handen tack vare en glödlampa och en sekunds fokusering på något helt annat. Riktigt klantigt gjort men nu var det som det var och vad gör man då om man brännt sig? Spolar kallvatten och lägger på is? Nej! Du ska ha ljummet vatten och absolut ingen is! Så där stog jag i köket och spolade vatten på handen, men insåg ganska snabbt att det skulle bli ett rätt tydligt brännmärke. 

På apoteket förväntar jag mig att de är uppdaterade om det senaste inom läkemedel, salvor osv. Det är dom inte. I alla fall inte på de två dit jag gick och frågade efter något sorts kylbalsam för brännskador. Den första kvinnan stog bara och tittade på mig medans jag såg hur hon febrilt försökte komma på något vettigt att råda mig med. Svaret jag fick var; Jaa, vi har ju ingenting som kyler hela tiden... Men har du spolat i kallt vatten? Vi har xylocain som du kanske kan använda? 

Och vist kan man ha det till brännskador, men det var inte riktigt det jag var ute efter. Jag frågade efter både "Burn Free" och Aloe veras egna. Nej, det hade dom inte! 

På nästa apotek brydde jag mig inte ens om att fråga utan letade själv. Tack och lov hade dom Aloe veras gel som lindrar brännskador. När jag sedan besvärade två av de som jobbade där, mitt uppe i deras prat om helgens planer, med att fråga om dom inte hade Burn Free, fick jag ett tveksamt nej till svar. Antagligen viste inte dom heller vad det var för något. 

Då ställer jag mig frågan, vilka är det man anställer på ett apotek? Krävs det inte att de man anställer besitter kunskap, hjälpsamhet och vilja att reda på saker? Är det brist på kunniga människor och därför tar man in första bästa? Nu var det ingen allvarlig sak jag råkat ut för och rent generellt går man antagligen till en läkare och får hjälp om det skulle vara något allvarligare. Men tar det bort kraven på apotekens personal? Kanske jag skulle söka jobb där, hur svårt kan det vara...

Vi vill ha; Allt! Allt nytt, det vill vi ha. Den senaste teknologin, de nyaste kläderna, de hippaste skorna och framför allt vill vi ha det där perfekta. Det som till ytan inte går att ta på, utan det som bara är. Träning, vänner, fika, mat, nyttigt, fettfritt, dieter. Trender inom allt. Vi vill ha det. Och vi styr det. Vi som konsumenter styr vad producenterna matar ut, lika mycket som det är producenterna som skapar vårat habegär genom att hela tiden förnya, förbättra och utveckla. Innan touchtelefonen fanns, var det inget habegär på den. Enkelt! Hur ska det kunna finnas ett habegär på något som inte finns?! Men nu finns den, som så mycket annat som vi vill ha. Och det, mina vänner, skapar ångest. Det skapar ångest hos de som vill ha det senaste men inte kan få det. Ångest som är så fruktansvärt onödig. Jag skulle påstå att detta habegär rent utav skapar även mobbning i viss grad. Har du inte det senaste i skolan blir du ett ofrivilligt offer. Det skapar också ångest. Detta habegär syns mer och mer i tidiga åldar. En 3-åring idag kanske inte vill ha det senaste inom modet (det är det föräldrarna som vill att barnet i fråga ska ha), däremot leksaker! Och, inte minst av allt; I. Allt med ett "I" framför. Iphone, Ipad, Ipod, Imac osv. Jag dömer ingen som har detta. Men jag ser hur det påverkar. Och jag ser hur det skapar, just det, ångest. 

Shape up! Här får man gå runt på gator som är lika hala som såpa på ett nypolerat golv! Det är med livet som insatts man tar sig till och från sitt hem och sin arbetsplats, skola eller annan destination. Är det meningen att jag ska kunna stå och spegla mig i trottoaren för att isen är så spegelblank? De stakars gruskorn som ligger där är endast en falsk trygghet, dom ligger nämligen under isen. Slappnar du av för en hundradels sekund ligger du där med bryten lårbenshals. Men det kanske är vad Östersunds kommun vill?! Att man på de redan fulla avdelningarna på sjukhuset ska få några fler att göra plats åt. I sådana fall har dom lyckats! Om inte statistiken för benbrott stiger under dessa dagar, är det för att folk köper broddar. Bra för den industrin kanske, men är det verkligen meningen att man ska behöva göra det bara för att inte behöva slå ihjäl sig så fort man sätter foten utanför dörrarna?