Jag har ett bra tålamod när det gäller det mesta. Men, det finns saker som knappt kräver någonting alls innan jag tappar det där tålamodet på bara några sekunder. När tex döda ting jäklas, då får man se upp för det kan komma saker flygandes ut genom fönstret! Det är den känslan jag får iaf. Eller som nu, när något jag redan tänkt ut hur jag ska göra på ett väldigt smidigt sätt, visar sig vara ogenomförbart. Och detta på grund av lagar, antar jag. Vad skulle det annars vara? En principsak? Men så som jag tänkte va ju så mycket enklare för alla inblandade! Att sitta på ansvar kan ha både sina för- och nackdelar!

Ett papper ska lämnas in, ett bevis, eller kvitto, på att någonting är betalat av en person. Min tanke: Jag samlar ihop alla namn på ett papper, skickar det till ansvarig inom den kommunala byggnaden och sen är saken ur världen! Enkelt! Nej, då måste var och en komma in med sitt papper till den ansvarige. Okej, jag mailar ut pappret till var och en så går det ändå förhållandevis snabbt. Men nej, det ska vara påskrivet av mig också visar det sig. Alltså, jag måste då söka upp en skrivare att skriva ut dessa papper från, skrivaren befinner sig på vskolan i detta fall, sen gå ner på Ica, köpa kuvert och frimärken, skriva på varje papper med mitt namn, lägga varje papper i ett kuvert, gå till en postlåda och skicka iväg dessa papper till vederbörande person! Sen är det klart! 

Någonstanns på vägen känns fortfarande min första idé som den mest effektiva, då hade det redan varit inlämnat! Ist får jag nu sitta och vänta på att en dator ska bli ledig så jag kan skriva ut. Jag har en egen skrivare också, men den är 10 mil bort så det känns rätt oekonomiskt att åka hem för att skriva ut 7 papper, när jag lika gärna kunde ha skickat en bifogad fil. Tekniken må gå frammåt, men det är inte alltid man blir hjälpt av den för det. 

Det kom, det varade, det tog slut. Året 2013 har sagt sitt och lämnar nu över till ett nytt år med nya förväntningar. Det har minst sagt varit ett händelserikt år på många olika plan. Allt från att börja plugga på universitet till uppbrott inom familjen. Ryggskott samtidigt som influesa med 40 graders feber, en snöfattig jul och halka, stormar till höger och vänster, en underbar sommar och nya lärdomar om migsjälv. 

Att se en nära familjemedlem brytas ner så totalt av en annan människa har varit det absolut jobbigaste jag varit med om detta år. Under mina 22 år har jag fått genomgå många uppbrott som lett till nya familjekonstelationer och nya människor man ska lära sig att umgås med på ett civiliserat sätt. Det har gått hyffsat bra ändå. Men så kommer den där händelsen som var så oförutsägbar, som slog till likt en knytnäve i magen. Hur det skedde är inte ens värt att nämna. Det är på en för låg nivå. En lärdom om hur människor fungerar är alltid förnyelsebar, och tro mig, jag fick en helt ny bild av vad som är möjligt att ha på sitt vuxna samvete. Ord, handlingar, öppna beklagelser och ogrundade påhopp om vad som skett har följt oss under både vår, sommar, höst och vinter. Jag hoppas förnuft tas tillfånga och att de egentliga problemen som ligger bakom bearbetas. 

Under denna tid har jag insett vilken underbar familj jag har! Mina föräldrar, syster, farmor, farfar, fastrar med familjer och kusiner. Mitt hjärta fylls upp av värme när jag tänker på er. Att få skratta med er och ha alla samlade är det bästa som finns! 

Alla mina vänner, mina fina fina vänner som gör varje dag till något extra. Jag är så tacksam över att ni finns som en del i min vardag och tillsammans reser vi framåt! 

Jag har ett nyårslöfte som handlar om att testa mer saker och därav också uppleva mer saker. Jag har haft det löftet de senaste åren och jag måste säga att det fungerar väldigt bra. Mitt motto är att jag hellre ångrar saker jag gjort, än att alltid behöva stå och undra och fundera på "tänk om jag hade testat". Den ångern är för mig svårare att hantera. Jag blir för varje år mer och mer säker på migsjälv, vart jag står och hur jag vill leva mitt liv. Jag tar ingen rak väg dit, jag tar småvägarna och testar mig fram. Och jag ångrar inget!