Sommaren 2010 var första gången jag träffade denna kvinna. Jag skulle jobba tillsammans med henne och resten av ensemblen i "En midsommarnattsdröm" som sattes upp vid Döda Fallets vridläktare. Där och då visste jag inte så mycket om henne, jag var inte påläst inom teater och jag gjorde mig för övrigt inte den ansträngningen heller. Hon var väl bara en vanlig människa hon också? 

Tre år senare efter att ha arbetat med henne under tre sommrar, visste jag vem hon var. Hon var Kim Anderzon, en helt vanlig människa. Men som med alla människor är var och en speciell och så var också fallet med Kim. Jag kan ärligt säga att hon var inte helt lätt att arbeta med alla gånger. Detta för att hon visste vad hon ville, hon var envis och hon ville stå på scenen hellre än att komma av den fort. Inget fel i det, det var bara så hon var. 

Att skådespelare kan bete sig som smärre divor och tro att allt kretsar kring dom har jag varit med om, dock inte med Kim. Inte på det sättet. Hon hade en respekt och ödmjukhet mot naturen vi befann oss i, hon tog sig tid att prata utan att himla med ögonen och hon brydde sig om. Det är utifrån mina erfarenheter med henne jag skriver, inte utifrån någon annans. Hur andra uppfattade henne får stå för dom. Jag är glad att jag fick chansen att lära känna och jobba med henne i dessa tre somrar. Jag lärde mig mycket om migsjälv och bemötandet gentemot andra människor. 

Kim är nu på en plats där bara änglarna bor, där finns ingen smärta. Vi ses där när det är min tur.

- Sov gott och vila i frid, Kim Anderzon!