Det finns vissa värdegrunder, värdegrunder som man bygger upp under de år man lever. Dom ändras och mognar och någonstans på vägen tycks man vara vuxen. Men att vara vuxen har både sina för- och nackdelar. Man kan inte skylla på någon annan utan man får stå för sina egna handlingar, man måste ta sitt eget ansvar, man förväntas göra mogna beslut och konsten att prata borde vid det här laget vara välutvecklat...

Men vad är det då som gör att somliga saknar detta? Vad är det som gör att man låter någon annan skriva manuset till ens liv och regisserar det efter sitt eget tycke, utan att ta hänsyn till andra? När kan man låta någon annan styra över ens handligar och hur resonerar man då? 

Att såra någon är en sak, men att totalt svartmåla en människa och se ner på den så totalt är för mig oförståeligt. Det man gör i handlingar återspeglas i ord, dock egenkomponerade och utan någon sann grund att stå på. Ord tas ur tomma intet och det vrids och förvrängs längsmed vägen tills det till slut bara framstår som något tomt som inte betyder något men sårar desto mer.

Det drabbar inte en person, eller två, det drabbar flera stycken. Jag har varit ledsen, arg, förtvivlad, arg igen, besviken, mera ledsen och ännu mera arg! Det tynger mig att behöva se någon falla från toppen till botten på bara några timmar och inte få en ärlig chans.

Jag undrar när denna värld ska vakna och inse vad som sker.

Min hund, min älskade Steira, har idag varit till veterinären för första gången pga att något är fel. Hon har under några dagar inte stått på ett av bakbenen och tillslut ringde jag en veterinär som började prata om korsbandsskador och operationer hit och dit. Kan man då undgå att bli orolig? Nej! Så idag bar det iväg in till Östersund och efter en noggrann undersökning där veterinären sträckte ut benet och böjde det i vinklar jag inte trode va möjligt konstaterade hon att dom va tvugna att röntga eftersom Steira reagerade när hon tryckte på höften. Och med tanke på den energinivå min hund besitter så va en lugnande spruta nödvändig! Medans jag hade Steiras sovade huvud i min famn va det 1000 tankar som for genom huvudet, vad kunde det vara för fel på min lilla skrutt?

In på röntgen, ta bilder, tillbaka, vänta, få besked om att dom måste ta fler bilder för det syntes något som va lite konstigt... Ännu fler tankar och ännu mer orolig blev jag! Vad hade dom nu sett? In igen, ta bilder, höra hur 3 st stå och fundera över om det räckte med dom bilderna, tillbaka, få ett nytt besked: en trolig muskelbristning! Lättnaden va och är total!! Hon ska vara lugn i 2 veckor, äta antibiotika i 10 dagar och sen ska det förhoppningsvis vara bra! Jag är så oerhört glad över att det inte va något värre!

Vi gillar olika. Så är det bara. Men varför gillar vi det vi gillar? Och tvärtom, varför gillar vi inte det vi inte gillar? Varför gillar jag en sorts musik och min pappa en annan sort? Fast ändå brukar vi kunna mötas nånstanns eftersom jag alltid har växt upp med att få höra på det han gillar. Kanske har det format mig lite? Samma sak med mamma såklart. Arv och miljö spelar väl in på det mesta som är jag. Sen hur jag har formats som person, och vad som har format mig. Samma sak är det med allt. Varför tycker vi som vi gör? Och tycker vi saker om allt? Eller finns det något som vi står helt blanka inför?

"Det är inte svaren som är det intressanta, det är frågorna..."