Den där känslan av total avslappning som infinner sig i kroppen. En känsla som inte går att beskriva med ord utan som måste upplevas. Utomhus, i skogen, frisk luft, fågelsång, du och hunden. En harmoni som inte går att hitta på något annat ställe än jusst där, mitt ute i ingenstanns. Vem behöver piller för att må bra när man ist kan öppna dörren och ta in den enorma friheten du får bara av vara ute i naturen. Du går dit näsan pekar och du har en trygg fyrbent vän med dig som mer än gärna följer dig vart du än går. Det kallar jag livskvalitet! Det går inte att byta ut mot en stad, inte mot en charterresa, inte mot att vinna pengar, ingenting! Frihet i naturen är omätbart med andra ting, det finns inget bättre! Vill du hitta en av meningarna med livet, gå då ut i en skog och bara lyssna och ta in allt. Det är omöjligt att inte njuta och må bra av det!  

Hur långt fram är framtiden? Kan man mäta det? Finns det nerskrivet hur många timmar, minuter, sekunder och hundradelar det måste gå innan det är i framtiden? Är framtiden om en timme? Två timmar? Eller handlar det snarare om månader och år? Kan imorron vara i framtiden? Rent tekniskt sett är det ju framtiden om en minut. Eftersom det inte är precis just nu. Just nu är precis på sekunden, så när jag började skriva va det alltså då, sett från nu, och jag kommer att ha skrivit klart detta i framtiden, om nån minut eller så. Man pratar ofta om vad man ska göra i framtiden, men har man med någon tidsplan då? I vissa fall är det nog så, men i andra inte. Jag har många mål med livet men ingen bestämd tidsplan för när jag ska ta mig till dessa mål utan dom ligger jusst i framtiden. Man kanske inte ska gå i så noga på vad det betyder rent bokstavligt, utan bara låta det vara ett begrepp som vi använder när vi inte riktigt vet om hur lång tid nånting ska hända...!

Från det ena till det andra. "Ultrafjortis" är ett ord som jag aldrig hört (förns i fredags)! Jag har hört ultra och fjortis var för sig, men aldrig samansatt! Tydligen är det när man, enligt min syster, skriker så fort man ser en spindel... Hmm känner jag då. Jag kan ha en tendens till att yttra ett litet skrik, eller nått liknande för att visa mitt missnöje när jag ser dessa varelser. Men är jag för det en ultrafjortis? Jag har själv aldrig ansett mig att vara detta som jag förknippar med vilsna 14-åringar som använder alldeles för mycket smink och en allt för mörk foundation! Nej, det måste heta nått annat när man skriker på grund av spindlar, det kan inte heta att man är ultrafjortis då, för i så fall skulle jag vara en av dom... Hemska tanke!

Ibland slår det mig hur korta ben jag har... En udda tanke som ibland blir extra tydlig, ungefär som nästan nyss när jag satt på golvet med benen rakt framför mig. Jag böjde mig fram och tag tag med handflatan mot fotsulan (med raka ben), det är då jag ibland får dessa tankar "fasiken va korta ben det ser ut som att jag har!" Eller ser ut som, det är ju bara att inse att jag HAR korta ben, dom är inte längre än att dom räcker ner till golvet när jag står.

Sen kom jag även att tänka på en annan sak i dessa tanketider. Dethär med förhållanden med nån man ska vara kär i... När jag tänker på det riktigt länge kommer jag fram till att det egentligen är en ganska sjuk sak! Att två personer ska, så att säga, attraheras av varandra för att sedan få ut nått (gud vet vad) av detta. Är det barn, trygghet, social träning eller helt enkelt bara en principsak? Mysteriet kan ju vara jusst detdär med barn, vår framtid. Dom som ska befolka jorden och dom måste ju på nått sätt komma till eftersom det visat sig att det inte är storken som kommer med dom. Men är det verkligen allt? Är det det ett förhållande går ut på i det långa loppet? Vem kom på att det ska vara såhär? Skulle vi kunna överleva utan kärlek?

Frågorna och tankarna är många men svaren få!