Jag ser migsjälv som en dansare fortfarande. Även om det är bra längesen som jag faktiskt dansade "på riktigt". Men det går aldrig ur mig. En gång dansare, alltid dansare! Detta, för övrigt, tycker jag är en riktigt bra koreografi:

Lilldamen är nu en stortjej, 1 år blir min fyrbenta vän idag. Steira Unni Olsson Hellström!

För två år sedan, den 10:e mars, skrev jag det här inlägget. Och idag känner jag exakt samma känsla. Men för den sakens skull betyder inte det att jag har känt så dygnet rynt i dessa två år! Men idag beskriver detta hur det känns, just för stunden. Och jag måste få fungera så. Vare sig det mottages eller inte. Med en öppen famn eller med blicken åt andra hållet. Jag måste få vara så. Det är jag.

Min stora älskade hund har gjort det igen. Nu agerar hon elektriker på eget bevåg med ett tveksamt resultat...

Den skyldige tar inte på sig något ansvar...

Men jag älskar dig ändå min galna hund!

Ibland kommer en känsla av att oavsett hur många jag har i min närhet, så står jag ändå helt ensam. Även om jag vet så väl att det inte är så, kan jag inte hjälpa det. Med den känslan kommer även någon sorts rastlöshet. Jag har ingenting att göra fast egentligen har jag en hel lista med saker. Men jag orkar inte. Jag har ingen motivation till att göra nånting. Inte ens till att bara ligga stilla. Jag behöver omväxling i vardagen. Nu.

Jag brukar säga att man ska satsa. Att det är allt eller inget. 100%. Jag har lite fått äta upp det nu. Allt kom! En längre tids konstigt illamåeende, ryggskott och influensa. Det är sällan jag blir såhär pass dålig! Herregud jag låg i min mammas knä på hälsocentralen med nästan 40 graders feber. Och doktorn jag va in till ska vi inte ens prata om! Jag blev arg iaf, och när man har feber och det känns som att hela världen går emot en, dessutom han som kanske är ens enda räddning, då brister det!

Ljuset i tunneln är inte långt borta nu åtminstone. Ryggen är bra tack vare en naprapat som jag kommer vara evigt tacksam! Och influensan är också påväg mot nått sorts bättringsläge. Dock inte tack vare doktorn jag va till. Nej, tack vare medicin vi redan hade hemma! Och min pappa som varje dag så självklart tagit sig an min lilla fyrbenta vän så att hon har fått se nått annat än en soffliggande, hostande och snörvlande matte! Tack för det!

Men vad vill jag då få ut av detta? Jadu, kanske att jag är oerhört glad att jag har mina föräldrar som verkligen gör allt för att hjälpa mig. Ibland känns det lite bra att få bli ett barn igen som tas omhand. Så som det va förut.