Stjärnor. Rymden. Universum. Det bara finns där. Det finns och det skapar ett lugn hos mig när jag kan se det. En stjärnklar kväll, lite kyligt, och helt tyst. Att bara få ligga på marken och titta upp på alla dessa små lampor som alltid finns där. Ett lugn, en rofylld värme och en total tystnad som fyller mig till max. Allt annat försvinner när jag får ligga där och bara titta. Ikväll gjorde jag det. Äntligen, som jag har längtat på att just den där mörka natten ska visa sina 1000 små underverk. Det krävs en gnutta självinsikt för att förstå det hela. När jag ligger där, helt ensam, är det jag i en avskalad, osminkad verision. Djupa andetag som för in den friska, rena luften och ut med den gamla. Det är den jag är.

Ja, så är det...

Du är så duktig. Du är så bra. Alla har vi säkert fått höra dessa ord någon någon gång. Som ett beskrivande hjälpmede till vad vi är. Men vad är det egentligen? Vad innebär det att vara duktig? Eller bra? Jag vet hur det är att vara glad, det är en känsla som jag kan förmedla. Men jag vet inte hur jag ska vara för att vara bra. "Jag är en bra tjej",hur är man då? De tre första synonymerna till bra är "gott", "fint", och "prima". Alltså inget man direkt kan vara. Samma sak är det med ordet duktig där synonymerna är "bra", "skicklig" och "kapabel". Dessa ord sätter en stämpel på hur vi förväntas vara och det kan ge oss en negativ känsla. Även om den som säger det till oss mest troligt gör det i all välmening. 

Jag är inte duktig. Och jag är inte bra. Jag är jag, på riktigt, utan att låtsas någonting annat. Jag har fler än en sida som jag visar beroende på situation, men det är fortfarande mitt sanna jag. Och jag vill inte vara någon annan. Jag har fått hört dessa ord, att jag är duktig, att jag är bra, men jag kan fortfarande inte relatera till vad det innebär.  

Inspiration kan vi få från andra och implementera på oss själva. Bara vi behåller äktheten i vem vi faktiskt är. 

Det är du som bestämmer över ditt liv, även om det inte alltid känns så. Ibland kanske det känns som att avgrunden är nära och att du inte har någon kontroll över situationen. Det är då också svårt att se vad meningen med livet skulle kunna vara. Jag tror ingen väljer att frivilligt ha det stressigt, kravfyllt, fullt av måsten och begär, negativitet och prestationsångest i vardagen. Men många har det så. Varför? För dom tar inte tag i situationen och ser på det som är viktigast: Att man mår bra. För hur många krav du än har på dig och hur mycket du än försöker vara alla till lags, så är det ingen som kommer tacka dig i slutändan när du ligger där helt trasig och utbränd. Jag lever inte upp till min mening med livet varje dag, men jag har den alltid med mig. Jag är inte alltid på topp och jag tillåter mig att vara på botten en dag eller två. Det kan behövas ibland. Men när jag väl lever ut min mening, gör jag det fullt ut. Och det är inte avncerat. Det enda som krävs är jag. Jag och det som naturligt finns runt omkring mig och som jag håller väldigt kärt. Nämligen mitt berg. Det kan i ord vara svårt att beskriva den där känslan som infinner sig när jag sätter min fot där. Men att bara få vara är en frigörande, läkande och stärkande känsla som fyller kroppen. Att få sitta där och blicka ut över indalsälven tillsammans med min otroligt fina fyrbenta vän och ständiga följeslagare är som balsam för själen. Det kanske låter en aning klyschigt, men då får det göra det. För det är min mening med livet och ingen annan kan ta ifrån mig det. Oavsett åsikt. 

Ja tack, men bara om du besitter kompetensen!

För någon vecka sedan råkade jag bränna mig på ovansidan av handen tack vare en glödlampa och en sekunds fokusering på något helt annat. Riktigt klantigt gjort men nu var det som det var och vad gör man då om man brännt sig? Spolar kallvatten och lägger på is? Nej! Du ska ha ljummet vatten och absolut ingen is! Så där stog jag i köket och spolade vatten på handen, men insåg ganska snabbt att det skulle bli ett rätt tydligt brännmärke. 

På apoteket förväntar jag mig att de är uppdaterade om det senaste inom läkemedel, salvor osv. Det är dom inte. I alla fall inte på de två dit jag gick och frågade efter något sorts kylbalsam för brännskador. Den första kvinnan stog bara och tittade på mig medans jag såg hur hon febrilt försökte komma på något vettigt att råda mig med. Svaret jag fick var; Jaa, vi har ju ingenting som kyler hela tiden... Men har du spolat i kallt vatten? Vi har xylocain som du kanske kan använda? 

Och vist kan man ha det till brännskador, men det var inte riktigt det jag var ute efter. Jag frågade efter både "Burn Free" och Aloe veras egna. Nej, det hade dom inte! 

På nästa apotek brydde jag mig inte ens om att fråga utan letade själv. Tack och lov hade dom Aloe veras gel som lindrar brännskador. När jag sedan besvärade två av de som jobbade där, mitt uppe i deras prat om helgens planer, med att fråga om dom inte hade Burn Free, fick jag ett tveksamt nej till svar. Antagligen viste inte dom heller vad det var för något. 

Då ställer jag mig frågan, vilka är det man anställer på ett apotek? Krävs det inte att de man anställer besitter kunskap, hjälpsamhet och vilja att reda på saker? Är det brist på kunniga människor och därför tar man in första bästa? Nu var det ingen allvarlig sak jag råkat ut för och rent generellt går man antagligen till en läkare och får hjälp om det skulle vara något allvarligare. Men tar det bort kraven på apotekens personal? Kanske jag skulle söka jobb där, hur svårt kan det vara...