Nu är det färdigyrat för iår, trist men sant...! The Sounds, The Ark, presidenttalet, alla galna saker som vi gjorde och folket i största allmänhet gjorde det till en väldigt lyckad helg!! Dessutom blev jag och Jennie bjudna på minismå coca-cola zero av "S.W.A.T"-styrkan (reklamen på tv) :p

Jag förstår inte hur det kan vara så varmt i min lägenhet, det är varmare inne än vad det är ute i skuggan...! Å det hjälper inte att ha fönstret öppet, för av nån anledning blir det bara ännu varmare då!! Köksfönstret har fått stått öppet hela natten men det känns ingen skillnad, tror jag måste införskaffa en liten fläkt så det blir nån ordning på dehär!

Man kan vara bra på att kramas, mindre bra å sen kan man vara dålig på att kramas. En kram behöver inte betyda något, men samtidigt kan den betyda oerhört mycket. Olika människor kramas olika (konstigt vore ju annars), men samma människa kan kramas olika beroende på vem det är den kramar. En kram kan avslöja vilken relation man har till varandra, men den kan även avslöja hur man är som person. En kram kan vara varm, men den kan även vara kall och inte så uppskattad.

En enkel men dock så viktig handling, för vem behöver inte en varm härlig kram, lite då och då?

3 föreställningar kvar innan det roliga är slut... Det känns så sjukt trist! Jag hoppas verkligen att det blir nånting nästa år också så man får träffa alla unerbara människor som medverkar. För varje dag som går kommer man varandra lite närmare och man får veta mer och mer om dom man jobbar med. Man skapar nya kontakter och nya vänskapsband knyts. Man utbyter erfarenheter och lär av varandra, kan man önska en bättre arbetsplats? Näe!!

Det är konstigt hur ensam man kan känna sig, trotts att man har vänner och familj runt omkring sig. En tomhetskänsla kommer som ett bombnedslag rakt från ovan och det är upp till dig hur länge den får stanna. Antingen kan man stanna där och låta känslan som egentligen är ganska liten, växa sig stor och stark. Eller så förtränger man den och inser hur bra man har det.

När jag är rastlös kommer jag på så mycket jag vill göra. Det är oftast ganska stora förändringar, bara för att känna att det händer nått. Jag vill byta soffa, måla köksbordet, kanske tom byta lägenhet!? Jag inser ju att när jag är rastlös är det inredningen jag vill ge mig på, även fast jag redan bor fint och har allt jag behöver, men det är nog just förändringen jag vill åt, och då ligger möblering och inredning närmast på nå vis. Nio gånger av tio sluter det dock med att jag inte gör nånting alls...

Teknikens under... Egentligen borde man ju inte bli förvånad! Igår ville tekniken verkligen inte vara med oss, av alla föreställningar vill man ju att åtminstone premiären ska gå bra, men icke. Vi får ladda om tills ikväll!

Från en sak till en annan, människor har en tendens till att göra saker när dom själva känner för det. Som tex att säga hej. Hur svårt kan det vara? Man blir ju lite brydd när det ena gången är ett glatt hej och en kram, men sedan nästa gång får man inte ens en liten nick med huvudet. Det är sådana människor jag inte riktigt kan med, jag förstår inte hur dom tänker eller vad dom vill åstadkomma med det... Säger man hej första gången måste man väl kunna säga det alla andra gånger man ses också?!

Nyckeln är för det första återfunnen, puh!

På onsdag har vi nypremiär av "En midsommarnattsdröm" med bla Sven Wolter och Kim Anderzon på Döda Fallet. Så just nu repar vi för fullt och gnuggar våra tankeknölar för att komma ihåg hur alla in- och utgångar va ifjol osv :) Själv sitter jag å kör vridläktaren och kommer med kloka ord och råd ;)