Jag börjar bli gammal! Hela 21 år, jisses det är ju pensionen nästa! Det känns som så iaf när vägen ner till golvet är en evighet och för att inte tala om vägen upp tillbaka sen! Utan att skryta kan jag säga rakt och ärligt att jag är inte den som klagar i första taget, eller är hemma från jobbet om jag endast är täppt i näsan. Nej, det måste till nånting mer! Men nu är det såhär, jag har, enligt en läkare som är oerhört förvirrande i sin uppsyn men alltid kan slå fast vad man lider av, titulerats med ryggskott! Eller "akut lumbago" som några i min lilla bekantskapskrets skulle ha sagt.

I torsdags var det ett under att jag ens kunde jobba. När jag väl slutat ringde jag mamma och storgrät i telefonen för det gjorde så fruktansvärt ont i ryggen och huvudvärken ska vi inte ens prata om! Som den bestämda kvinna hon är åkte vi direkt till akutmottagningen där hon fick stå och berätta mina symtom eftersom jag bara grät... En timme senare var detta alltså bekräftat med troligt ryggskott! Medicin blev utskriven och det kan jag säga er, medicin är inte min bästa kompis, jag är rätt känslig mot det (vilket visade sig längre fram)! Men vad skulle jag göra när jag varken kunde sitta, stå eller ligga ner utan att det gjorde ont? Pappsen, underbar som han är, kom och hämtade min hund så att jag inte behövde tänka på henne iaf. Och jag proppade i mig av alla 3(!) medicinerna för att sedan slockna/vara i nån konstig dimma för resten av kvällen!

I dagsläget är det en sån där jobbig konstant smärta som ibland blir värre om jag gör nånting "för länge". Sitter, ligger, står, går etc. Och jag hade aldrig i min vildaste fantasi kunnat tro att jag (eftersom jag är odödlig) skulle kunna få något sånnt här! Men nu är motsattsen bevisad och jag antar det betyder att jag kanske inte är odödlig, trots allt.

Det är lite kallt, men den formar sig precis efter dig. Pudrig och lätt tar den emot dig när du lägger dig ner. Snön har en förmåga att krypa in överallt men det gör inte så mycket. Man kan ligga och bara filosofera kring allt som rör sig där uppe. I himlen. Bland stjärnorna.

Det här med att tänka "outside the box", är något som börjar försvinna mer och mer känns det som! Folk i allmänhet är så inrutade på vad de tror på och står för så dom har så svårt att ta in något som någon annan säger. Vare sig det är något förnuftigt eller inte så förkastas det och klasificeras som en mindre värdig åsikt. Varför kan man inte bara säga "jag hör din åsikt, det här är min" så behöver det inte bli en massa smutskastning och den ena säger värre saker än den andra. Det finns inget rätt eller fel, bara olika åsikter. Och det måste det ju få göra! Man behöver inte gilla vad den andra tycker, men man borde iaf respektera det!

Jag följer inte en spikrak linje, min linje har svängar och genvägar mellan dom olika kurvorna. Min linje delar på sig för att sedan längre fram flätas ihop igen och det byggs hela tiden nya linjer och utskott utifrån grunden. Min linje är nog som ett träd ungefär, där gammla linjer kan bytas ut mot nya likt löven byts ut mot nya. Jag tänker utanför ramarna!

Helt onödigt vetande egentligen för det kommer ju märkas! Men för den som inte ser det säger jag det nu även i klartext: Jag har ändrat utseendet på denna otroligt fantastiska (?) blogg! Och jag blev riktigt nöjd, tro det eller ej!

Eller får jag bara skrika ut all skit som är? Jag i sig mår bra, men inte min kropp. Jag fryser jämt, även om det är 24 grader inne. Jag får ont i magen när jag äter och jag mår ibland så illa så jag vet inte vart jag ska ta vägen! Oftast kan jag få just den speciella känslan när jag är extremt trött, men det är jag inte nu! Och jag är inte med barn heller. Sen gör det ont i mina ben, typ i benhinnorna, fast ibland i hela benet och oftast i höger! Det känns som det gjorde när jag va liten och hade växtvärk eller spring i benen. Det liksom gör ont fast jag kan inte säga vart eller riktigt hur! Hmm är det något mer jag kan ta upp när jag ändå håller på? Ja jo det skulle vara då att jag saknar motivation till att jobba, kanske inte ett fysiskt problem men ändå ett problem! Jag har alltid längtat till jobbet förut och visst, det är fortfarande roligt nu också. Men det känns inte som förut, jag har som tappat gnistan jag hade förut. Då kunde jag komma på 1000 saker som vi kunde göra, nu vet jag knappt ens hur jag ska få barnen att lyssna på mig...