Är stress något vi numera har som en livsstil? Alla stressar, men är alla medvetna om det? Gör vi klart en sak i taget eller gör vi flera saker samtidigt för att det går snabbare?

Jag hade aldrig reflekterat över detta förns det kom på tal. Jag har en förmåga att starta flera saker samtidigt, tex datorn och tv:n! Om det är något bra på tv:n som jag vill se, kollar jag på det, men i pauserna vrider jag mig mot datorn ist. Mest för att jag hatar reklamavbrotten, men även för att jag ska få saker gjora snabbare! Jag öppnar tom flera olika sidor samtidigt för att hinna med så mycket som möjligt. Medans facebook laddar öppnar jag min mail, och sen sitter jag där och hoppar emellan ist för att göra klart en sak i taget.. Men jag funkar så, jag har aldrig tyckt om att vänta! Redan som liten stressade jag, men det va nog inte lika tydligt då. Jag ville gå före i kön för att tvätta händerna när jag gick på dagis. När mina fröknar sa åt mig att vänta tittade jag bara på dom och sa att "Min mamma säger att jag inte vet vad vänta betyder..!"

Och så är det än idag! Kommer jag på nått jag vill göra ska det ske så fort som möjligt, det ska helst redan ha skett på mindre än en sekund! Men hur nyttig är denna stress för kroppen? Får den någonsin slappna av? Eller finns stressen där i skuggan och gnager hela tiden?

Jag (tror) jag vet när jag slappnar av till åtminstone 99 %. Det är när jag är ute i min älskade skog och natur, när jag går upp på "mitt berg" och bara är, eller när jag ligger framför kaminen på kvällarna och låter elden sprida sin värme över mig.

Musik är också bra när man vill slappna av och glömma alla måsten som leder till stress!

Jag älskar norrsken! Jag har alltid varit fascinerad av detta fenomen som blir när laddade partiklar som accelererats till höga energier i jordens magnetosfär kraschar i atmosvären! Egentligen är allt dethär med rymden, stjärnor osv väldigt spännande! När jag va liten brukade jag ligga ute på kvällarna och bara titta upp i himlen på alla stjärnor, planeter och vem-vet-vad-mer som befann sig där uppe... Men detta norrsken har jag inte fått beskåda på jättelänge, jag har kommit att tänka på det vissa stjärnklara kvällar, det har nästan kännts lite tomt.. Men så nu, förra veckan, fick jag äntligen se det! Det va så otroligt fint och magiskt och jag kan inte undgå att känna en liten känsla av att det är något överjordiskt med det. Nästan lite lite otäckt, men samtidigt väldigt härligt! Jag blev som ett barn på julafton, bara stog och tittade på undret som utspelade sig över himlen. Lite smått knäppt att man (jag) kan bli så glad över ett norrsken, men så är det!

Inget norrsken detta men en nog så vacker himmel!

Den där känslan av total avslappning som infinner sig i kroppen. En känsla som inte går att beskriva med ord utan som måste upplevas. Utomhus, i skogen, frisk luft, fågelsång, du och hunden. En harmoni som inte går att hitta på något annat ställe än jusst där, mitt ute i ingenstanns. Vem behöver piller för att må bra när man ist kan öppna dörren och ta in den enorma friheten du får bara av vara ute i naturen. Du går dit näsan pekar och du har en trygg fyrbent vän med dig som mer än gärna följer dig vart du än går. Det kallar jag livskvalitet! Det går inte att byta ut mot en stad, inte mot en charterresa, inte mot att vinna pengar, ingenting! Frihet i naturen är omätbart med andra ting, det finns inget bättre! Vill du hitta en av meningarna med livet, gå då ut i en skog och bara lyssna och ta in allt. Det är omöjligt att inte njuta och må bra av det!  

Hur långt fram är framtiden? Kan man mäta det? Finns det nerskrivet hur många timmar, minuter, sekunder och hundradelar det måste gå innan det är i framtiden? Är framtiden om en timme? Två timmar? Eller handlar det snarare om månader och år? Kan imorron vara i framtiden? Rent tekniskt sett är det ju framtiden om en minut. Eftersom det inte är precis just nu. Just nu är precis på sekunden, så när jag började skriva va det alltså då, sett från nu, och jag kommer att ha skrivit klart detta i framtiden, om nån minut eller så. Man pratar ofta om vad man ska göra i framtiden, men har man med någon tidsplan då? I vissa fall är det nog så, men i andra inte. Jag har många mål med livet men ingen bestämd tidsplan för när jag ska ta mig till dessa mål utan dom ligger jusst i framtiden. Man kanske inte ska gå i så noga på vad det betyder rent bokstavligt, utan bara låta det vara ett begrepp som vi använder när vi inte riktigt vet om hur lång tid nånting ska hända...!

Från det ena till det andra. "Ultrafjortis" är ett ord som jag aldrig hört (förns i fredags)! Jag har hört ultra och fjortis var för sig, men aldrig samansatt! Tydligen är det när man, enligt min syster, skriker så fort man ser en spindel... Hmm känner jag då. Jag kan ha en tendens till att yttra ett litet skrik, eller nått liknande för att visa mitt missnöje när jag ser dessa varelser. Men är jag för det en ultrafjortis? Jag har själv aldrig ansett mig att vara detta som jag förknippar med vilsna 14-åringar som använder alldeles för mycket smink och en allt för mörk foundation! Nej, det måste heta nått annat när man skriker på grund av spindlar, det kan inte heta att man är ultrafjortis då, för i så fall skulle jag vara en av dom... Hemska tanke!

Ibland slår det mig hur korta ben jag har... En udda tanke som ibland blir extra tydlig, ungefär som nästan nyss när jag satt på golvet med benen rakt framför mig. Jag böjde mig fram och tag tag med handflatan mot fotsulan (med raka ben), det är då jag ibland får dessa tankar "fasiken va korta ben det ser ut som att jag har!" Eller ser ut som, det är ju bara att inse att jag HAR korta ben, dom är inte längre än att dom räcker ner till golvet när jag står.

Sen kom jag även att tänka på en annan sak i dessa tanketider. Dethär med förhållanden med nån man ska vara kär i... När jag tänker på det riktigt länge kommer jag fram till att det egentligen är en ganska sjuk sak! Att två personer ska, så att säga, attraheras av varandra för att sedan få ut nått (gud vet vad) av detta. Är det barn, trygghet, social träning eller helt enkelt bara en principsak? Mysteriet kan ju vara jusst detdär med barn, vår framtid. Dom som ska befolka jorden och dom måste ju på nått sätt komma till eftersom det visat sig att det inte är storken som kommer med dom. Men är det verkligen allt? Är det det ett förhållande går ut på i det långa loppet? Vem kom på att det ska vara såhär? Skulle vi kunna överleva utan kärlek?

Frågorna och tankarna är många men svaren få!     

Jag skulle kunna bli så arg att jag bara öste ur mig allt jag gått och irriterat mig över under en längre tid. Jag skulle kunna komma på oerhört många saker att bli upprörd över när jag ändå håller på och jag skulle kunna elda upp migsjälv mer och mer tills det tillslut inte fanns någon luft kvar i mig. Jag skulle kunna skrika mig hes för att jag va så arg och jag skulle kunna skaka av allt adrenalin som pumpade. Tillsist skulle jag antagligen sätta mig ner och tårka tårarna som kommit av att jag varit så irriterad, upprörd och arg. Jag skulle vara helt slut och bara sjunka ihop och inte orka göra någonting mer...

Det är vad jag skulle kunna göra, men istället räknar jag till 3, tar ett djupt andetag och släpper det, för ett tag iaf.

Jag tror bilden säger allt...!

Jag inser vilka otroliga människor jag har runt omkring mig! Ibland får man ta sig en minut för att stanna upp och verkligen uppskatta det man har i stället för att bara fortsätta och be om mer! Fick äran att läsa ett väldigt fint inlägg idag som jag kände mig träffad av! Vänskap handlar om någonting mer än att bara gå och ta en fika ibland. Vänskap är något man bygger upp tillsammans och det är ett av dom starkaste banden man kan ha till en annan människa! Alla relationer, hur dom än är; kompis, familj eller kärlek, bottnar de i gemensam vänskap!