Jag börjar bli gammal! Hela 21 år, jisses det är ju pensionen nästa! Det känns som så iaf när vägen ner till golvet är en evighet och för att inte tala om vägen upp tillbaka sen! Utan att skryta kan jag säga rakt och ärligt att jag är inte den som klagar i första taget, eller är hemma från jobbet om jag endast är täppt i näsan. Nej, det måste till nånting mer! Men nu är det såhär, jag har, enligt en läkare som är oerhört förvirrande i sin uppsyn men alltid kan slå fast vad man lider av, titulerats med ryggskott! Eller "akut lumbago" som några i min lilla bekantskapskrets skulle ha sagt.

I torsdags var det ett under att jag ens kunde jobba. När jag väl slutat ringde jag mamma och storgrät i telefonen för det gjorde så fruktansvärt ont i ryggen och huvudvärken ska vi inte ens prata om! Som den bestämda kvinna hon är åkte vi direkt till akutmottagningen där hon fick stå och berätta mina symtom eftersom jag bara grät... En timme senare var detta alltså bekräftat med troligt ryggskott! Medicin blev utskriven och det kan jag säga er, medicin är inte min bästa kompis, jag är rätt känslig mot det (vilket visade sig längre fram)! Men vad skulle jag göra när jag varken kunde sitta, stå eller ligga ner utan att det gjorde ont? Pappsen, underbar som han är, kom och hämtade min hund så att jag inte behövde tänka på henne iaf. Och jag proppade i mig av alla 3(!) medicinerna för att sedan slockna/vara i nån konstig dimma för resten av kvällen!

I dagsläget är det en sån där jobbig konstant smärta som ibland blir värre om jag gör nånting "för länge". Sitter, ligger, står, går etc. Och jag hade aldrig i min vildaste fantasi kunnat tro att jag (eftersom jag är odödlig) skulle kunna få något sånnt här! Men nu är motsattsen bevisad och jag antar det betyder att jag kanske inte är odödlig, trots allt.