Jag är en "skiljsmässounge", och har varit det så länge jag kan minnas. Jag är nu snart 23 och i ca 20 år har jag varit en av dessa ungar. Mamma på ett ställe, pappa på ett annat. Man skulle till och med kunna påstå att jag är en skiljsmässounge gånger fyra. Ja, det är inte mina föräldrar som skiljt sig fyra gånger, utan det har helt enkelt inte hållit med deras nya. Men jag har, trots detta, haft en bra uppväxt. Det har format mig och jag är inte van vid något annat. "Saknar du inte att ha båda dina föräldrar tillsammans?" Nej, jag vet inget annat än att mamma bor i sitt hus och pappa i ett annat. Det är så det ska vara. Och genom detta har jag idag blivit den jag är. Jag känner mig trygg i migsjälv och mycket är nog tack vare det ansvar jag alltid fått tagit.

Jag är tacksam över att min mamma och pappa idag kan vistas under samma tak, ta hjälp av varandra och umgås civiliserat. Det är inte alla skilda föräldrar som kan det. Idag hade jag både mamma, pappa, syrran  och Steira i min lilla lägenhet och det känns helt naturligt. Det har gått många år nu sedan uppbrottet och vi har alla genomgått mycket. Folk i vår närhet har lämnat oss, både lämnat jordelivet, lämnat för andra, och lämnat för orsaker som ännu är oklara. Men vi har alltid haft varandra! Det är så det har blivit och det är så jag vill ha det. 

Mamma och pappa, vad skulle jag göra utan er? Att säga "jag älskar er" känns lite som en klyscha, även om det är just precis det jag gör. Men om jag säger att jag är tacksam, stolt, glad och lättad över att ha just er som föräldrar, så beskriver det åtminstone några av känslorna jag har inom mig när jag tänker på er! 

Puss och Kram från "ongen" eran!