Det är du som bestämmer över ditt liv, även om det inte alltid känns så. Ibland kanske det känns som att avgrunden är nära och att du inte har någon kontroll över situationen. Det är då också svårt att se vad meningen med livet skulle kunna vara. Jag tror ingen väljer att frivilligt ha det stressigt, kravfyllt, fullt av måsten och begär, negativitet och prestationsångest i vardagen. Men många har det så. Varför? För dom tar inte tag i situationen och ser på det som är viktigast: Att man mår bra. För hur många krav du än har på dig och hur mycket du än försöker vara alla till lags, så är det ingen som kommer tacka dig i slutändan när du ligger där helt trasig och utbränd. Jag lever inte upp till min mening med livet varje dag, men jag har den alltid med mig. Jag är inte alltid på topp och jag tillåter mig att vara på botten en dag eller två. Det kan behövas ibland. Men när jag väl lever ut min mening, gör jag det fullt ut. Och det är inte avncerat. Det enda som krävs är jag. Jag och det som naturligt finns runt omkring mig och som jag håller väldigt kärt. Nämligen mitt berg. Det kan i ord vara svårt att beskriva den där känslan som infinner sig när jag sätter min fot där. Men att bara få vara är en frigörande, läkande och stärkande känsla som fyller kroppen. Att få sitta där och blicka ut över indalsälven tillsammans med min otroligt fina fyrbenta vän och ständiga följeslagare är som balsam för själen. Det kanske låter en aning klyschigt, men då får det göra det. För det är min mening med livet och ingen annan kan ta ifrån mig det. Oavsett åsikt.