Jag brukar säga att man ska satsa. Att det är allt eller inget. 100%. Jag har lite fått äta upp det nu. Allt kom! En längre tids konstigt illamåeende, ryggskott och influensa. Det är sällan jag blir såhär pass dålig! Herregud jag låg i min mammas knä på hälsocentralen med nästan 40 graders feber. Och doktorn jag va in till ska vi inte ens prata om! Jag blev arg iaf, och när man har feber och det känns som att hela världen går emot en, dessutom han som kanske är ens enda räddning, då brister det!

Ljuset i tunneln är inte långt borta nu åtminstone. Ryggen är bra tack vare en naprapat som jag kommer vara evigt tacksam! Och influensan är också påväg mot nått sorts bättringsläge. Dock inte tack vare doktorn jag va till. Nej, tack vare medicin vi redan hade hemma! Och min pappa som varje dag så självklart tagit sig an min lilla fyrbenta vän så att hon har fått se nått annat än en soffliggande, hostande och snörvlande matte! Tack för det!

Men vad vill jag då få ut av detta? Jadu, kanske att jag är oerhört glad att jag har mina föräldrar som verkligen gör allt för att hjälpa mig. Ibland känns det lite bra att få bli ett barn igen som tas omhand. Så som det va förut.