Ibland får jag en känsla, som inte är som alla andra känslor. Den är obeskrivlig. Men närvarande. Påtryckande. Skavande. Irriterande och den kommer utan förvarning. Jag blir då oerhört rastlös och det bara kryllar i hela kroppen. Samtidigt som jag bara känner nej. Nej, det är ingen mening. Nej, det är inte roligt. Nej, jag vill inte. Kastas mellan hopp och förtvivlan med instinkten av att det här bara är ännu en sådan där känsla. Den kommer, den stannar ett tag, den går. Den lämnar spår efter sig, men glöms snabbt bort.  För att på nytt bli lika överraskande nästa gång den kommer. Känslan.