Ibland slår det mig hur korta ben jag har... En udda tanke som ibland blir extra tydlig, ungefär som nästan nyss när jag satt på golvet med benen rakt framför mig. Jag böjde mig fram och tag tag med handflatan mot fotsulan (med raka ben), det är då jag ibland får dessa tankar "fasiken va korta ben det ser ut som att jag har!" Eller ser ut som, det är ju bara att inse att jag HAR korta ben, dom är inte längre än att dom räcker ner till golvet när jag står.

Sen kom jag även att tänka på en annan sak i dessa tanketider. Dethär med förhållanden med nån man ska vara kär i... När jag tänker på det riktigt länge kommer jag fram till att det egentligen är en ganska sjuk sak! Att två personer ska, så att säga, attraheras av varandra för att sedan få ut nått (gud vet vad) av detta. Är det barn, trygghet, social träning eller helt enkelt bara en principsak? Mysteriet kan ju vara jusst detdär med barn, vår framtid. Dom som ska befolka jorden och dom måste ju på nått sätt komma till eftersom det visat sig att det inte är storken som kommer med dom. Men är det verkligen allt? Är det det ett förhållande går ut på i det långa loppet? Vem kom på att det ska vara såhär? Skulle vi kunna överleva utan kärlek?

Frågorna och tankarna är många men svaren få!